Jag föddes, sen kvävdes jag oändligt långsamt av livet
Kategori: Allmänt
Vacuum. Att växa upp i ett vacuum. Där fanns inte värderingar, inte intressen, ingen kultur. Där fanns bruna väggar, alkohol och gnäll. Min ångest. Mina tysta protester mot något som jag var för ung för att verbalisera eller ens kunna förstå. Men protesterade gjorde jag. Jag skrek tysta skrik, ljudliga när jag fick sparkar. Nej, vänta, jag var tyst då med. När skrek jag egentligen? Har jag alltid hållit andan? Hållit inne, kvävts? Ja, jag föddes, sen kvävdes jag oändligt långsamt av livet och min egen oförmåga att andas, alltmedan jag kände pressen av att jag borde göra något för att passa in, vara normal. Jag borde ha intressen, känna passion, jag borde VILJA något för fan. Kom igen tjejen. Sätt lite fart nu. Att försöka ta del av livet är att kämpa i motvind, springa i uppförsbacke. Att försöka räta upp kroppen och andas djupt är en kamp mot alla omedvetena impulser som fortsätter dra i mina muskler tills jag ligger i fosterställning igen. Igen och igen.
Kom igen, sparka på. Det går bra nu, jag känner ändå inget.
Försöka går ju och jag försöker ju. Lägger mina pengar på kurser i att må bättre och att bryta mönster. Går i terapi, letar hela tiden nya sätt att må bra. Jag äter grönsaker, jag äter kött. Jag följer efter de senaste må bra-råden. Herregud, ni skulle ha sett mig förut. Ni skulle ha vetat hur det kändes att vara jag förut. Allt är mycket bättre nu, men det är långt ifrån bra. Ännu.
